TSI Röta Orsaker och förebyggande

Print Friendly, PDF & Email

Varje år drabbas många byggnader av mer eller mindre allvarliga rötskador som följd av brister i konstruktionerna, försummat underhåll
med mera. En allt större del av fukt- och rötskadorna i nyare hus beror på felaktiga byggnadstekniska lösningar och/eller bristande arbetsutförande.

Det är naturligtvis önskvärt att antalet skador minskar, och syftet med denna skrift är att ge läsaren vissa grundläggande kunskaper om vad röta är, hur röta uppkommer samt hur rötskador generellt kan förebyggas. Dessutom ges några allmänna råd om hur man skall gå tillväga då rötskador inträffat – det vill säga hur en sanering går till.

Problemet med mögel och elak lukt i nyproducerade hus behandlas inte. De råd av allmän karaktär som ges beträffande vissa konstruktionstekniska åtgärder gäller dock i lika hög grad för att undvika mögel som röta.

Denna informationsskrift är en omarbetning av Träskydd Information 1982:1

Vad är röta?

Röta orsakas av svampar, som under vissa betingelser kan angripa trä. Rötsvampar sprids till friskt virke antingen genom sporer eller genom direkt kontakt med rötangripet virke. Sporerna, som endast är någon hundradels millimeter stora, bildas i ofantliga mängder i svamparnas fruktkroppar. 1 kvadratcentimeter av hussvampens porlager kan exempelvis under 10 minuter producera ända upp till 80 000 sporer.

Sporerna sprids vanligtvis genom luftströmmarna och finns praktiskt taget överallt. Kommer de i kontakt med virke med en lämplig fuktkvot och temperatur gror de, och fina trådar, hyfer, utbildas och växer in i träet (fuktkvot definieras som vikten av vattnet i träet uttryckt i procent av träets absoluta torrvikt) Då hyferna vuxit ut och förgrenat sig till ett fint nät talar man om ett mycel.

De gynnsammaste angreppsbetingelserna är då träets fuktkvot ligger inom 40-80 % och temperaturen är mellan 15 och 30°C. Ett stort antal svamparter, till exempel hussvampen, är dock anpassade till förhållanden utanför dessa gränser. Torrt trä med en fuktkvot under 20 % respektive helt vattenmättat trä angrips inte av röta. I det sistnämnda är vedcellerna helt fyllda med vatten, och svamparna behöver tillgång på syre för att kunna leva.

I utrymmen med hög luftfuktighet kan hyferna växa även på träets yta, där de bildar för blotta ögat synligt mycel. I mycelet utbildas ibland strängar, mycelsträngar, med vars hjälp svampen även kan växa över ytor, varur den inte kan hämta någon näring. Mycelet bildar under vissa förhållanden fruktkroppar i vilka nya sporer produceras. Motsvarande gäller våra vanliga matsvampar, till exempel champinjon och kantarell. Det som vi äter och i dagligt tal kallar “svampen” är fruktkroppen, medan mycelet växer dolt i marken.

Hyferna, som växer inne i träet, utsöndrar vissa kemiska substanser, enzymer, som gradvis bryter ned träets huvudbeståndsdelar cellulosa och lignin. Nedbrytningsprodukterna utgörs av vatten och koldioxid samt olika sockerarter, som svampen tillgodogör sig som näring.

Beroende på vilken typ av rötsvamp, som angripit virket, får det ett karakteristiskt utseende. Har angreppet skett av en så kallad brunrötesvamp, som bryter ned cellulosa men inte lignin, resulterar detta i att veden i rötprocessens slutfas brunfärgas, blir spröd, krymper och spricker sönder tärningsformigt. Hållfastheten avtar också mycket snabbt. Flera av våra vanligaste och mest aggressiva rötsvampar i byggnadsvirke hör till brunrötesvamparna.

Det finns en mängd rötsvampar, som kan klassificeras på olika sätt beroende på var de uppträder och vilken skada de förorsakar. Man känner till cirka 200 svamparter som angriper konstruktionsvirke i byggnader. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av ett fåtal, av vilka hussvampen (Serpula lacrymans; tidigare Memlius lacrymans), källarsvampen ( Coniophora puteana; tidigare C. cerebella) och vedmusslingen ( Gloeophyllum sepiarium) särskilt bör omnämnas. De båda förra behandlas utförligt nedan. Vedmusslirigen är den vanligast förekommande rötsvampen i fönsterkonstruktioner.

Hussvampen

Jämte husbocken, hästmyran och envisa trägnagaren är hussvampen den allvarligaste skadegöraren på träkonstruktioner i våra byggnader.

Hussvampen angriper virke med 20-55 % fuktkvot vid temperaturer mellan 3 och 26°C. Under optimala förhållanden, 21 °C och 30–40 % fuktkvot, växer den 4-5 mm per dygn. Den tål frost och långvarig uttorkning, men mycelet dör om temperaturen under en längre period överstiger 40°C.
Sporerna är dock synnerligen härdiga mot uttorkning och värme.

Hussvampen uppträder framför allt i byggnader eller konstruktioner med dåligt ventilerade utrymmen, dit fukt tillförts och kvarstannat. Vanligen påträffas den i krypgrunder och källare, i bjälklag, syllar, blindbottnar och i trossbottnar samt i anslutning till kök , badrum och tvättstugor.

De mycket livskraftiga mycelsträngarna transporterar näring och vatten och kan i dåligt ventilerade utrymmen uppfukta torrt trä och möjliggöra för svampen att få fäste. Strängarna kan växa genom murfogar, bakom putsväggar och över oorganiska material som betong, sten, tegel och metall och sprida sig långt från ursprungshärden. Det finns uppgifter om att hussvampen på så sätt till och med lyckats sprida sig från ett hus till ett angränsande hus.

Hussvampsangripet trä har ett för brunröta karakteristiskt utseende. Veden brunfärgas, krymper och spricker upp i, ofta från varandra skarpt avgränsade kuber. Brunfärgningen är emellertid inte så stark som vid angrepp av källarsvampen.

MYCEL OCH MYCELSTRÄNGAR: Det nybildade mycelet är vitt och vaddliknande. Med tiden övergår det i ett hinnliknande överdrag med gulgrå färg. I mycelet utbildas ofta 3-4 mm, ibland upp till 10 mm tjocka strängar. Unga strängar är vita och sega, äldre är bruna och spröda. Mycelet kan ibland täcka kvadratmeterstora ytor, till och med av sten, tegel och plåt, varur det inte kan hämta någon näring.

FRUKTKROPP: Fruktkroppen är pannkaksliknande, cirka 1 cm tjock och vanligen ett par kvadratdecimeter stor. Under gynnsamma förhållanden kan den få imponerande dimensioner med en diameter på över en meter. Det centrala sporalstrande fruktskiktet är gropigt eller nätartat veckat och rödbrunt till färgen. Den växande kanten utgörs av ett vitt mycel som ibland får gulaktiga fläckar och som i fuktig atmosfär avsöndrar droppar av rent vatten. Därav namnet lacrymans, som betyder “den gråtande”.

SPORER: Sporerna är svagt njurformiga, 8-10 tusendels millimeter långa, och rödbruna till färgen. Utseendet är så karakteristiskt att de lätt kan identifieras i mikroskop.

Källarsvampen

Källarsvampen är den vanligast förekommande rötsvampen i huskonstruktioner. I nybyggnader kan den förorsaka skada där ofullständigt torkat virke byggts in. I övrigt påträffas den ofta i samband med skador och läckage, där virket blivit uppfuktat inom ett begränsat område.

Källarsvampen kan inte transportera vatten i mycelsträngarna och själv uppfukta trä på samma sätt som hussvampen, varför den endast växer så långt som virket ursprungligen blivit uppfuktat.

Den angripna veden är i början ljust gul till rödaktig. I senare stadier blir den mörkt brun och spricker upp tärningsformigt på liknande sätt som hussvampsangripet trä. Kuberna är dock i regel avsevärt mindre. Ibland utbildas inga kuber utan krympsprickorna uppträder huvudsakligen i träets längdriktning. Källarsvampen orsakar ibland inre röta i exempelvis golvbräder och bjälkar, och träets yta kan förbli intakt under lång tid, varför det kan dröja
innan angreppet upptäcks.

Källarsvampen kräver en hög fuktkvot i virket och vid optimala förhållanden, 50-60 % fuktkvot och 22–24°C, växer
den 5-7 mm per dygn. Den kan växa vid temperaturer nära noll och ännu vid ca 35°C

MYCEL OCH MYCELSTRÄNGAR: Mycelet är tunt och spindelvävsliknande, först grågult men snart övergående till mörkbrunt eller nästan svart. Mycelsträngarna är tunna och rikt förgrenade, 1-2 mm i diameter och bruna till svarta. De har en karakteristisk uppbyggnad, som gör att svampen lätt kan identifieras i mikroskop.

FRUKTKROPP: Källarsvampens fruktkropp är tunn och växer tätt intill träytan. Den har oregelbunden form med en diameter på 5-10 cm. Färgen är gulbrun till olivbrun med ljus, gulvit kant. Äldre fruktkroppar får ofta en vårtaktig yta. Fruktkroppar påträffas sällan i byggnader.

SPORER: Sporerna är gulbruna, äggformade, ca 7x 12 tusendels millimeter.

Hur upptäcks ett rötangrepp?

Bortsett från tydliga och omisskänliga tecken såsom förstört virke eller synlig förekomst av svamp (mycel, fruktkroppar) är det ibland svårt att i tid upptäcka ett rötangrepp. Man bör emellertid vara observant på vissa tecken, som skall uppfattas som varningssignaler, till exempel

– unken, obehaglig lukt
– missfårgning av träet
– flagnande färg och tilltagande sprickbildning
– fuktfläckar på väggar, i tak etc
– sviktande golv
– riklig förekomst av gråsuggor, silverfiskar, spindlar, damm- och boklöss, som alla trivs i fuktiga utrymmen.

Ett säkert tecken på ett aktivt angrepp av hussvampen är fynd av svampens sporer. Dessa kan som ett rödbrunt puder täcka golv, socklar, inredningar o dyl.

Hussvampen kan ibland vara svår att upptäcka innan den förorsakat betydande skador. Det händer att den inte upptäcks förrän fruktkroppar blir synliga i någon springa eller att man trampar igenom ett golv.

Fukt – alltid en förutsättning för röta

Fukt kan tillföras en byggnad på flera olika sätt:

REGN- OCH SMÄLTVATTEN kan förorsaka rötskador bland annat
genom att:

  • yttertaket är bristfälligt utfört eller dåligt underhållet
  • hängrännor och stuprör är felaktigt utförda, trasiga eller
    igensatta.
  • vatten tränger in vid genomföringar som skorstenar, takkupor, vent1lationshuvar etc.
  • vatten tränger in bakom fasadbeklädnaden vid slagregn.

BYGGFUKT finns i många byggnadsmaterial, till exempel betong, lättbetong, puts och trä. Särskilt betong innehåller stora mängder vatten. Åtskilliga skador på trä i kontakt med betong har inträffat på grund av att betongen inte fått torka ut i erforderlig omfattning.

LUFTFUKT, det vill säga den vattenånga som finns i luften orsakar många skador. Exempel på detta är fuktskador på yttertakspanel och takbjälklag orsakade av att läckande fuktig och varm luft från bostaden kondenserar mot takets insida.

YTVATTEN kallas det vatten – regn- och smältvatten – som finns på och i markytan och som inte förmår tränga ner i marken.
Tio millimeter regn motsvarar cirka 10 liter per kvadratmeter. Ytvattnet måste ledas bort från huset. Det vatten som trots det tränger ned i marken skall kunna avledas antingen genom markens dränerande förmåga eller genom husgrundsdränering.

MARKFUKT härrör från det vatten som alltid finns i marken, bland annat grundvatten, och kan orsaka skador om

  • grundkonstruktionen är felaktigt fuktisolerad, till exempel genom fel tjocklek och sammansättning på det kapillärbrytande
    lagret under grunden eller om effektiv fuktspärr mellan betong och trä på grundkonstruktionens översida saknas.
  • dräneringen är igensatt eller felaktigt utförd, till exempel fel höjdläge på dräneringsledningen.
  • ventilationen i krypgrunder och källare är otillräcklig.
  • källarvåning inreds utan att utvändigt fuktskydd först ordnats.

LÄCKAGE från vatten- och avloppsinstallationer är särskilt allvarliga om installationerna är inbyggda och om läckaget får pågå en längre tid innan det upptäcks.

Förebygg fukt och rötskador

Eftersom rötskador i många fall förorsakar omfattande och kostsamma sanerings- och reparationsarbeten är det väsentligt att man redan vid projekteringen och byggnadens uppförande vidtar sådana åtgärder att rötangrepp förhindras. Därför skall

  • konstruktionen utföras så att permanent eller återkommande långvarig uppfuktning av träet undviks, det vill säga att vatten avleds och att man sörjer för att eventuell fukt ges möjlighet att torka ut (konstruktionstekniskt träskydd). Det är också önskvärt, att konstruktionen är så utformad, att inspektion och underhåll samt utbyte av eventuellt skadade delar underlättas.
  • impregnerat trä användas till de delar av byggnaden som är särskilt utsatta för fukt eller som är särskilt svåra att inspektera eller byta ut (kemiskt träskydd).

Vidare förutsätts naturligtvis att byggnaden fortlöpande underhålls. Då kan varaktigheten hos enskilda byggnadsdelar och byggnaden i sin helhet avsevärt förlängas.

I. BYGGNADSTEKNISKA ATGÄRDER
Det är i denna skrift inte möjligt att i detalj beskriva hur alla olika byggnadsdelar skall utföras på ett riktigt sätt med hänsyn till fukt- och rötskyddet. Olika tekniska lösningar finns ofta och för detta hänvisas till facklitteraturen. Här ges emellertid några allmänna råd beträffande utförandet av några byggnadsdelar och -detaljer, som man av erfarenhet vet är kritiska vid såväl ny- som om- och tillbyggnad.

YTVATTNET måste avledas genom lämplig lutning på markytan kring byggnaden. Lutningen måste bedömas bland annat med hänsyn till terrängförhållanden, markens vattengenomsläpplighet och eventuell förekomst av avloppsbrunnar.

Särskilt stora problem kan uppstå vid byggnader som grundlagts på berg eller i en slänt. Där är det synnerligen viktigt att vidta åtgärder för att hindra vatten från högre liggande terräng att rinna ner mot byggnaden Ett avskärande dike kan vara en tillräcklig åtgärd

Vid grundläggning med så kallad kryputrymme är en effektiv VENTILATION av utrymmet nödvändig. Åtskilliga rötskador har uppstått i brist på sådan. Följande bör iakttas vid en uteluftsventilerad krypgrund:

  • grunden bör förses med ventiler. Man skall räkna med minst två ventiler (15x 15 cm) per 10 kvadratmeter bjälklagsarea
  • den fria höjden i utrymmet bör vara minst 50 cm, och utrymmet bör dessutom alltid förses med inspektionslucka eller -öppning så att det blir åtkomligt för inspektion och eventuella reparationer
  • ventilat1onsöppningarna placeras nära grundens hörn så att så god genomluftning som möjligt erhålls. Tillse att inga växter placeras för öppningarna och att de hålls fria från snö vintertid.

För att hindra fuktavdunstning från marken i kryputrymmet bör marken täckas med en plastfilm.

FUKTSPÄRR skall alltid finnas mellan grundkonstruktion och överbyggnad av trä. Under syllen läggs exempelvis grundisoleringspapp. Observera att dylik papp krävs även om syllen är impregnerad. Impregnerat virke ger skydd mot rötsvampar, men vattenupptagningsförmågan är densamma som för oimpregnerat trä, och fuktspärren krävs för att fukt annars kan sprida sig till oimpregnerade reglar, skivor etc.

Vid konstruktion med platta på mark med uppreglade golv är det likaså viktigt att syllar och reglar skyddas från markfukt genom att en fuktspärr placeras på bottenplattans översida. Ingjutning av syllar och reglar avrådes bestämt. Från fuktsynpunkt bör värmeisoleringen placeras på undersidan av betongplattan.

DRÄNERING utförs för att skydda grundkonstruktionen från markfukt invid och under en byggnad på mark som inte är självdränerande. Det är av stor vikt att ha en väl fungerande dränering, inte bara av den enskilda byggnaden utan av hela området. Kombinationen hög markfuktighet, stor anhopning av ytvatten och bristfälligt fuktskydd kan ge upphov till allvarliga fukt- och rötskador.

Tänk därför särskilt på att:

  • byggnaden bör ligga på dränerande och kapillärbrytande material.
  • dräneringsledningen skall läggas med ett fall på minst 1 cm på 2 meter (1200) mot dagvattenledning. För kryprumsgrunder bör ledningens högsta punkt placeras lägre än grundens lägsta punkt För källargrunder är det viktigt att ledningens hjässa i dess högsta punkt inte ligger högre än underkanten hos anslutande dräneringsskikt. Eftersom ledningens dräneringshål kan sättas igen, skall man se till att ledningen blir tillgänglig för inspektion och rensning. Återfyllning kring ledningen utförs normalt med tvättad singel eller makadam av jämn kornstorlek, till exempel 8-16 mm. Försiktighet måste iakttas vid återfyllningen så att ledningen inte skadas.

YTTERTAKETS främsta uppgift är att skydda mot nederbörd. Regn- och smältvatten skall kunna ledas bort så att huset inte tar skada. Vintertid kan man få problem med dåligt isolerade yttertak, då värme inifrån huset smälter snön på taket. När smältvattnet når kallare partier av taket, till exempel taksprången, kan svallis bildas. Smältvattnet däms upp och kan i värsta fall tränga igenom taktäckningen. För att förhindra problem av denna art måste man tillse att luftning och värmeisolering fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Särskilt viktigt är att minimera LUFTLÄCKNING från bostaden till ett ouppvärmt vindsutrymme Detta åstadkoms med en ångspärr placerad på vindsbjälklagets undersida.

2. ANVÄNDNING AV IMPREGNERAT TRÄ

För att hindra angrepp av rötsvamp i byggnadsvirke räcker det i regel att se till att det inte förblir permanent fuktigt.

Om virket inte kan hållas torrt, tex då det används i markkontakt eller i konstruktionsdelar ovan mark som är särskilt utsatta för väder och vind, är det motiverat att använda impregnerat trä. Detsamma gäller även konstruktionsvirke som byggs in och som vid ett eventuellt rötangrepp är svårt och kostsamt att byta ut, till exempel kryprumsbjälklag och syll på grundmur.

Det bästa och på sikt effektivaste och billigaste skyddet ger impregnerat trä. Det har en avsevärt bättre inträngning och upptagning av träskyddsmedel än virke som behandlats genom doppning eller bestrykning I sprängskissen nedan har de konstruktionsdelar för vilka impregnerat trä alltid bör användas markerats med grönt Impregnerat trä tillhandahålles av de flesta bygg- och trävaruhandlare. Kvalitetskontrollerat, NTR-märkt virke enligt svensk standard SS 05 61 10 rekommenderas. Det ger en garanti för hög kvalitet på impregneringen

Kvalitetskontrollerat, Impregnerat trä

Nordiska Träskyddsrådet (NTR) utger en branschstandard för träskyddsklasser som ansluter till den europeiska standarden för att rangordna och bedöma träprodukters beständighet och deras behandling eller modifiering.

Under åren har Nordiska Träskyddsrådet och Svenska Träskyddsinstitutet tillsammans med svenska och nordiska forskningsinstitut och universitet haft ett betydande inflytande över standardutvecklingen på träskyddsområdet i Europa och världen.

De vanligaste träskyddsklasserna för konsument och bygg är NTR A, NTR AB och NTR Gran.

TRÄSKYDDSKLASS A Träskyddsbehandlat furu för användning i markkontakt


TRÄSKYDDSKLASS AB Träskyddsbehandlad furu för användning ovan mark


TRÄSKYDDSKLASS Gran: Träskyddsbehandlad gran för användning i vissa snickerier utomhus

Rulla till toppen