TSI Impregnerbarhet

Print Friendly, PDF & Email

Impregnerbarhet, Biologiska skadegörare och hur man skyddar trä

Förord

Trä som byggnadsmaterial har en lång tradition i vårt land och trä har alltid haft en naturlig plats i vår omgivning. Trä har många goda byggegenskaper som god värmeisolering, är lätt att bearbeta och har hög hållfasthet.

I likhet med andra organiska material angrips trä under vissa förhållanden av skadeorganismer. Risken för biologiska skadegörare på trä beror på olika faktorer i miljön som omger virket. Klimatfaktorer som fukt och temperatur har ofta avgörande betydelse för om angrepp kan ske eller inte.

Inom många områden där trä används är påfrestningarna så stora att trä måste skyddas från angrepp. Ett varaktigt och effektivt skydd av virket för dessa situationer ges genom behandling med träskyddsmedel (tryckimpregnering). Härigenom ges virket ett skydd som gör det möjligt att användas inom ett stort antal områden, där obehandlat trä och andra material klarar sig mindre bra.

Denna informationsskrift är en omarbetning av Träskydd Information 1997:1

Vätskors inträngning i barr och lövved

Ved är ett mycket poröst material. Hos torkad barrved med torrrådensiteten (vedens torra vikt i förhållande till råa vedens volym) 450 kg/m3 utgörs hela 70 % av tomrum. Vedcellerna är slutna rum. Om vätska ska gå från en cell till en annan, måste vätskan passera små öppningar i väggarna som kallas porer. Det är formen, storleken och stängningssättet hos dessa porer som i första hand bestämmer hur lätt veden låter sig impregneras.

Inträngning genom flöde eller diffusion

Vätskor kan tränga in i veden på två sätt, nämligen genom flöde och genom diffusion. Med flöde menas att en vätska ganska snabbt kan pressas in i veden genom att utnyttja de porer som finns. Vid diffusion tränger en vätska mycket långsamt in i veden med hjälp av impregneringslösningens koncentration. Det är bara vissa kemikalier som har god förmåga att diffundera in i veden som tex fluor- och borföreningar, men de är inte godkända för att användas kommersiellt. Här beskrivs endast flöde, eftersom denna typ av inträngning förekommer vid tryckimpregnering.

Barrvedens ledningsbanor

Barrveden består till mer än 90 % av trakeider (långsträckta fibrer, vedceller). De har en stödjande funktion och leder vätska i det levande trädet. I Figur 1 visas en skiss av en vårveds- och en sommarvedstrakeid. Vårvedstrakeiden har tunna väggar, stor cellhålighet och många ringporer och bildas som namnet antyder under våren.

Sommarvedstrakeiden har tjocka väggar, liten cellhålighet och färre porer. Tidigare kallades den höstvedstrakeid, men har bytt namn eftersom den mestadels bildas under sommaren.

Figur 2 visar en schematisk teckning av typisk furuved. I figuren ser man märgstrålar (1), hartskanaler (2) och flerskiktade märgs trålar (4) har flera cellrader i bredd sett i tangentialsnittet. Hartskanalerna går dels längs med trakeiderna och dels mitt i de flerskiktade märgstrålarna. Hartskanalerna är klädda invändigt med så kallade epitelceller. De ut söndrar harts som fyller kanalerna.

I märgstrålarna finns levande celler, som kallas parenkymceller (3). De är kortare än trakeiderna, har tunna väggar och är fyllda med cellplasma i vilken livsfunktioner kan pågå. Trakeiderna har ingen cellplasma och kan vara fyllda med luft eller med vatten, som t ex splintveden i det levande trädet. Parenkymceller finner man både i enskiktade märgstrålar (en cellrad sett i tangentialsnittet), i de flerskiktade märgstrålarna (närmast under och ovan hartskanalerna) och i det längsgående parenkymet, dvs parenkymceller som går längs med trakeiderna. Längst upp och längst ned på de en och flerskiktade märgstrålarna finner man en särskild sort av trakeider som kallas märgstråletrakeider. Enskiktade märgstrålar kan också påträffas, vilka enbart består av märgstråletrakeider.

Porerna stänger när veden torkar

Trakeiderna, parenkymcellerna och märgståletrakeiderna är slutna rum. De står i förbindelse med varandra genom porer. Mellan parenkymcellerna finns enkla porer och mellan parenkymceller och längsgående trakeider sitter halvenkla porer, se Figur 3.

Dessa två portyper har liknande pormembran. Det är ett pormembran utan öppningar och något flöde genom detta kan inte ske. Däremot kan vätskor långsamt diffundera genom membranet.

Mellan trakeiderna sitter ringporer. I Figur 4 visas en ringpor i öppet och stängt läge.

Pormembranet i ringporen består av en förtjockad och ogenomtränglig del som kallas torus och ett nätverk runt denna som kallas margo. Genom margo kan vätskor flöda. Öppningarna i margo (se Figur 5 nedan) är visserligen inte större än upp till 3 μm (tre tusendels millimeter). Detta är dock tillräckligt stort för att få in impregneringsvätskorna, förutsatt att dessa inte innehåller för stora molekyler.

I färsk splintved är ringporerna öppna och vätskor kan lätt passera. När veden torkas börjar ringporerna att stänga. I närheten av fibermättnadspunkten, vid vilken cellhåligheterna är tomma på vatten medan cellväggarna är maximalt vattenmättade, har nästan alla ringporer i vårvedstrakeiderna stängt. En del av ringporerna i sommarvedstrakeiderna förblir öppna eller bara delvis stängda. I kärnved är nästan alla ringporer stängda. Ringporerna i vårvedstrakeiderna är större och fler till antalet än ringporerna i sommarvedstrakeiderna. Stora ringporer stängerlättast och sluter mest tätt, medan små ringporer förblir öppna eller delvis öppna. Pormembranet i de små ringporerna är förhållandevis styvt och dessa ringporer kan därför bara stänga delvis eller inte alls. De allra minsta ringporerna är de som sitter mellan märgstråletrakeiderna och de längsgående trakeiderna, se Figur 1.

Det går inte att tryckimpregnera gran lika lätt som furu. Det är fler ringporer som stänger i sommarveden hos gran än hos furu. Detta är en förklaring till, varför granen är svår att impregnera. Det finns ytterligare en förklaring, se nedan.

Hur tränger en impregneringsvätska in i barrved?

Vad händer när man vill impregnera ett stycke barrved och vilka inträngningsbanor tar vätskan? Vätskan tränger mycket snabbt in från vedens ändytor. Här är trakeiderna avhuggna så vätskan kommer lätt in. Varje trakeid är ca 3 mm lång och ligger omlott med andra trakeider. För att en vätska ska komma över från en trakeid till en annan måste· vätskan passera ringporer som kan vara stängda. Om vätskan ska gå så långt som 200 mm från ändytan måste ca 100 trakeider passeras. Förr eller senare stöter vätskan på trakeider med alla ringporer stängda och då upphör in trängningen.

Vid kvalitetskontroll av tryckimpregnerat trä ska tvärsnittsprov på sågat virke respektive borrprov på stolpar tas minst 500 mm från ändytan. Någon ändinträngning anses inte förekomma vid detta avstånd.

Den viktigaste inträngningsvägen i barrved är radiellt längs märgstråletrakeiderna, se Figur 10. Härifrån kan vätskan komma över till de längsgående trakeiderna via de mycket små ringporerna, se Figur 1. Märgstråletrakeidernas tvärsnittsyta hos gran uppgår endast till 1/5 av tvärsnittsytan hos furu. Detta är den andra förklaringen till varför gran är mycket svårare att impregnera än furu.

Vätska kan också tränga in i veden längs hartskanalerna, men epitelcellerna som klär kanalerna invändigt utsöndrar harts som kan blockera kanalen. Även om vätska skulle kunna fylla upp hartskanalerna är det tveksamt om vätskan kan ta sig över till de längsgående trakeiderna på annat sätt än genom diffusion. Längs parenkymcellerna i märgstrålarna kan ingen vätska tränga fram därför att membranet i porerna (enkla porer) mellan dessa celler är ogenomträngliga hos torkad ved.

Ringporernas sätt att stänga

När veden torkar, förskjuts torus från sitt centrala läge i parkammaren och stänger till paröppningen. Poren stänger, se Figur 4. Det som får torus att röra på sig är kapillärkrafter hos vattnet som torkas bort.

Om parmembranet är kort och styvt, måste dessa krafter vara ganska stora för att poren ska kunna stänga helt. När torus täppt till parkammarens öppning, går det inte heller att rubba den även om man tar till mycket höga tryck. Torus häftar fast vid porkammarens öppning, dvs det uppstår en bindning mellan torus och den ringformade förtjockningsväggen runt por kammarens öppning. I Figur 6, A och B visas sådana sammanhängande vätebryggor.

Om vattnet i färsk barrved byts ut mot aceton, pentan eller pyridin eller andra organiska lösningsmedel, och lösningsmedlet sedan torkas bort, bildas inte dessa vätebryggor (Figur 6, C). Vatten och dietylamin kan både ge och ta emot vätebindande grupper medan pyridin bara kan göra det senare.

För att ringporerna ska kunna stänga, måste den avdunstande vätskan ha följande egenskaper:

  1. Molekylerna måste både kunna bilda vätebindningar och ge och ta emot dessa.
  2. Förmågan att bilda vätebindningar ska vara större än hos metanol.
  3. Ett ytspännings- och kontaktvinkelförhållande där den inledande kapillära dragkraften är tillräckligt hög för att påbörja parmembranets (främst torus) förskjutning.

Förutom stängning av porer, tillkommer utfällning av extraktivämnen och inlagring med ligninartade ämnen vid kärnvedsbildning. Ringporerna i kärnveden blir mycket hårt stängda. Detta är skälet till varför det inte går att tryckimpregnera kärnved hos varken furu eller gran.

Virket måste vara torrt före impregneringen

För att impregneringsmedlet ska kunna fördelas jämnt i veden, måste hela splintveden torkas ned till en fuktkvot (vattnets vikt i virket i förhållande till torra virkets vikt) under fibermättnadspunkten, strax under 30 % fuktkvot. När fuktkvoten ligger över fibermättnadspunkten finns fritt vatten i cellhåligheterna. Detta minskar tillgängligt utrymme för impregneringsvätskan. Vid tryckimpregnering bör virkets medelfuktkvot inte överstiga 25 %.

När virket torkas stänger ringporerna, vilket minskar möjligheterna för vätskor att tränga in i veden. Hur bör virke torkas, som senare ska impregneras om man vill undvika ett svårimpregnerat virke? Erfarenheter hittills visar att en långsam torkning vid låg temperatur ger det bästa resultatet.

Vad händer med virke som lagras i vatten?

Ganska tidigt kom man inom impregneringsindustrin underfund med att virke som flottats var lättare att impregnera än det som inte flottats. Under 1950-talet gjordes flera försök som klart visade att virke som lagrats i vatten och därefter torkats var avsevärt lättare att impregnera än virke som lagrats på land. Förklaringen kom 1959 då det påvisades att bakterier angrep ringporerna. I Figur 7 visas hur bakterier angriper membranet i en ringpor.

Bakterier kan även angripa märgstråleparenkymet och membranet i enkla och halvenkla porer. I extrema fall av angrepp på ringporer blir passagen mellan trakeiderna helt vidöppen och möjligheten för vätskor att tränga in i veden ökar drastiskt. Vid angrepp på märgstråleparenkymet och membranen i enkla och halvenkla porer öppnas en helt ny väg för vätskor att tränga in i veden.

Om färskt granvirke vattenlagras en hel sommar och därefter torkas, går det utan svårighet att tryckimpregnera splintveden. För furusplint räcker det med 1-2 månaders lagring i vatten för att göra virket mycket lättimpregnerat. Kärnveden hos furu och gran kan inte påverkas med vattenlagring.

Bevattning av sågtimmer är en mycket vanlig åtgärd för att undvika angrepp av insekter och blånadssvampar vid lagring intill industrin. Virke som sågats härifrån blir således lätt att tryckimpregnera men bevattningen kan också skapa problem genom bakterieangreppen på virket (våtlagringsskadat). Se vidare sid 6.

Kan vattenånga förbättra inträngningen?

Ångbehandling (basning) av färskt virke för att öka impregnerbarheten har provats sedan lång tid tillbaka. Basningen mjukar upp membranet i ringporerna och inträngningen förbättras något. Metoden har inte slagit igenom i praktiken, förmodligen för att kostnaderna blir för höga i förhållande till uppnått resultat.

lncising (Skärning)

Ett sätt att förbättra inträngningen av vätska i svårimpregnerade barrträslag är att mekaniskt göra skåror i veden. Denna metod kallas “Incising”. På mekanisk väg görs ett regelbundet mönster av 6-18 mm långa och 3 mm breda skåror längs fiberriktningen. Djupet på dessa skåror är 12-18 mm och en inträngning av impregneringsvätska sker ända ned till skårornas djup. Incising med nålar förekommer också.

Tränger vissa impregneringsmedel lättare in i veden än andra?

Oljemedel tränger vanligen lättare in i veden än vattenbaserade medel. Detta beror troligen på att oljebaserade medel inte kan bilda vätebindningar. Genom att värma oljemedlen kan inträngningen förbättras ytterligare. Detta sker i praktiken vid impregnering med kreosotolja. De flesta vattenbaserade medel får dock inte värmas, eftersom vissa komponenter då kan fällas ut.

Erfarenhetsmässigt vet man också att impregneringslösningar (främst vattenbaserade) får sämre inträngning när de används flera gånger. Vid varje impregnering kommer nämligen en del extraktivämnen, sågspån och trädamm ut i lösningen. Partiklarna kan sedan täppa till de trånga passagerna i veden. Dessutom kan mycket små luftbubblor samlas runt partiklarna och ytterligare försvåra inträngningen.

Lövvedens ledningsbanor

Lövveden har fler typer av cellelement än barrveden, nämligen kärl, parenkymceller, trakeider, fibertrakeider och libriformfibrer. Kärlen är typiska för lövveden, se Figur 8.

De är cylindriska och har perforerade ändytor. Kärlen är sammankopplade i vedens längdriktning till rör, som kan bli flera meter långa. Märgstrålar finns också hos lövveden, men de består enbart av parenkymceller, alltså inga hartskanaler och inga märgstråletrakeider som hos barrveden. Andelen parenkymceller är avsevärt större än hos barrveden.

Hur vätskor tränger in i lövved

När lövved impregneras, tränger impregneringsvätskan mycket lätt in längs kärlen, se Figur 9. Sedan går vätskan betydligt långsammare över till omkringliggande cellelement. Den radiella inträngningen som har stor betydelse hos barrved är dålig hos lövveden.

Lövvedens kärnved är mycket svår att impregnera på grund av att kärlen stängs av tyller. Tyller är blåsliknande utväxter från angränsande parenkymceller, som bildar vävnader i kärlen. Tyller kan också snabbt bildas i splintved när träden avverkas under den varma årstiden.

Biologiska Skadegörare

Trä liksom andra organiska naturprodukter angrips under vissa betingelser av skadeorganismer. Angreppen i och på trä och därmed uppkomna skador är av flera olika slag.

  • Håligheter i träet uppstår efter långvarig röta, insekter, skeppsmask och hackspettar.
  • Hållfastheten försämras snabbt när rötsvampar börjar angripa träet.
  • Färgförändringar sker när blånadssvampar växer i träet.
  • Permeabilitetsförändringar (ökad genomtränglighet) uppträder när missfärgande svampar och bakterier invaderar träet.
  • Dålig lukt från träet kan avges, när mögelsvampar och bakterier etablerar sig.

Här nedan följer en översiktlig beskrivning av de träförstörande organismernas huvudgrupper.

Bakterier

Bakterier kan enkelt beskrivas som encelliga organismer som saknar växtklorofyll. Bakterier finns i alla tänkbara miljöer och kan klara de miljöer som inte svampar klarar (temperatur över 70°C under längre tid, syrefattig miljö mm).

I våtlagrat virke angriper bakterierna vedcellernas pormembran och skadar dessa så att virkets permeabilitet förändras. Den bakteriella skadan är omöjlig att upptäcka på virket utan framträder först vid någon form av vätskebehandling. Bakterieangreppen är inte likformiga i

hela splintveden och partier som är mer angripna tar upp mer vätska. Härav det flammiga utseendet på våtlagringsskadat virke, som efter sönderdelning/vidareförädling ytbehandlas med tex lasyr. Den ökade upptagningen av vätska framträder då som ojämnt färgade stråk på virkesytan, se Figur 11 samt även Figur 7.

Virkesskadesvampar

Virkesskades; ampar indelas i mögelsvampar, blånadssvampar – dessa båda svampgrupper kallas också missfärgande svampar – och rötsvampar. Dessa skiljer sig främst åt genom sättet att angripa virke samt olika krav för överlevnad och tillväxt.

Mögelsvampar uppträder och växer på virkesytan (Figur 12 a). Till skillnad från blånads- och rötsvamp genomträngs inte vedens cellväggar utan tillväxten sker huvudsakligen på virkesytan. Mögelsvamp är för sin tillväxt mer beroende av luftens fuktighet än virkets och har en bred temperaturtolerans för tillväxt.

Figur 12. Skillnad i tillväxt för mögelsvamp (a), blånadssvamp (b) och rötsvamp (c) på och i virke.

Mycelet (svamptrådarna) är ofärgat. Sporerna är vanligen färgade och bildas i sporbildande organ. Det färgade “luddet” (vitgrått, grått, gråsvart, grågrönt eller gulgrönt) på virkesytan uppkommer först när tillväxten är omfattande och består av en stor mängd sporbärare med sporer.

Blånadssvampar växer in i virket utan att angripa eller förstöra vedcellerna i någon större omfattning (Figur 12 b). Mycelet är mer eller mindre pigmenterat (färgat) i grönt, brunt, blått eller svart. Det angripna virket uppfattas som färgat men det är det pigmenterade mycelet tillsammans med sporer som ger veden dess missfärgning. De håligheter i

vedcellernas väggar, som hyfernas (svamptrådarnas) angrepp efterlämnar, gör att vedens permeabilitet (genomtränglighet) mer eller mindre förändras.

Stockblånad sprids under vår och försommar genom direktöverföring med insekter (märg- och barkborrar) till obarkat virke. Missfärgningen blir kraftig, går fort och kan lättast avläsas på stockens ändyta.

Brädgårdsblånad sprids med vinden under stora delar av året och angriper nysågat virke som uppfuktas. Angrepp kan ske så fort fria virkesytor finns tillgängliga (vid lämplig temperatur), tex i samband med sågning.

Ströblånad sprids genom direktöverföring från blånadsangripna strön och bolster till virke under torkningen.

Rötsvamp tillväxer inne i veden och bryter ned vedfibrernas väggar (Figur 12 c)- veden ruttnar. Mycelet är ofärgat. Rötsvampsangrepp indelas i:

  • Brunröta: Enbart cellulosa och hemicellulosa angrips.
  • Vitröta: Cellulosa, hemicellulosa och lignin angrips.
  • Soft rot: Huvudsakligen cellulosa och hemicellulosa men även lignin kan angripas.

Brunröta är dominerande bland svampar, som angriper våra byggnader. Hyferna växer i vedcellernas håligheter och utsöndrar enzymer som främst spjälkar de långa cellulosamolekylerna till små enheter som kan lakas ut. Ligninet som förblir mer eller mindre opåverkat, ger veden den bruna färgen. Angreppen resulterar i att veden brunfärgas och krymper, blir spröd och spricker sönder i kuber.

Vitröteangripen ved kan till en början uppträda i en brun nyans, men vid fortsatt angrepp och i senare stadier blir veden allt ljusare. Träet behåller formen men blir mjukt och trådigt. Denna typ av röta uppträder ofta i rundvirke, speciellt lövvirke, som blir liggande för länge. Fönster. virke och tryckimpregnerade ledningsstolpar kan också med tiden angripas av svampar, som orsakar vitröta.

Soft rot uppträder i oimpregnerat barr- och lövvirke och efter en viss, ofta lång tid, även i tryckimpregnerat virke i jordkontakt. Brottytan i veden blir tvär – “glas- eller morotsbrott”. (Figur 14 och Figur 15)

Röttypen förekommer i virke både i sött, bräckt och salt vatten. Impregneringsmedlens effektivitet mot angrepp av soft rot varierar. Trä som behandlats med K33 har visat att kopparkomponenten är särskilt verksam mot soft rot. Kreosotolja är också förhållandevis effektiv mot soft rot.

Insekter

Bland insekterna finns många arter som snabbt kan åstadkomma omfattande skador i trä. Skadorna uppstår vanligtvis när larven tillväxer och gnager sig fram i träet. Genom att sprida blånadssvampar kan insekter också medverka till missfärgning av trä. Jämför insektsblånad, sid 7.

I denna skrift nämns endast de vanligaste insekterna, vilka angriper virke i byggnader. Från att tidigare ha levt utomhus har många mer eller mindre helt övergått till att leva i våra byggnader.

Husbocken är den mest omtalade och fruktade insekten, som angriper barrvirke i våra byggnader. Virke i vindar är speciellt utsatta. Impregnerat virke enligt träskyddsklass A erbjuder ett tillförlitligt och långvarigt skydd.

Strimmig trägnagare angriper såväl barr- som lövved i byggnader och även möbler i ouppvärmda utrymmen. I folkmun kallas denna insekt även dödsur eller trämask. Genom att hålla låg fuktighet i byggnader försämras möjligheterna för skalbaggens utveckling.

Envis trägnagare angriper redan rötskadat virke. Om virket hålls fritt från uppfuktning med efterföljande svampangrepp, förhindras angrepp av den envisa trägnagaren.

Blåhjon – mörk blå till violett blå och med långa antenner – väcker uppmärksamhet när den uppträder inomhus. Med barkfritt virke i huset undviker man skador av denna skalbagge.

Träangripande organismer i marin miljö.

I marin miljö med salthalter från 0,5% till strax över 3% vid svenska västkusten, angrips trä av bakterier, svamp och två olika grupper av marina djur, nämligen borrmusslor och borrkräfta.

Bakteriers och svampars förmåga att angripa trä i marin miljö glöms ofta bort, men pågående forskning har visat att dessa organismgrupper har en viss betydelse vid nedbrytning och förstörelse av trä i marin miljö.

Bästa sättet att långvarigt skydda trä i marin miljö, främst då från borrmusslor och borrkräfta, är genom kemiskt träskydd. Tryckimpregnering med kreosotolja eller välfixerande kopparsaltmedel med en upptagning enligt träskyddsklass M är lämpliga skyddsåtgärder.

Hackspettar

Av hackspettarna är det den stora svarta spillkråkan och den färgglada större hackspetten som stundtals ställer till bekymmer genom att hacka hål i ledningsstolpar och husgavlar.

Spillkråkans framfart kan i vissa områden ställa till med omfattande skadegörelse i kraftledningsstolpars övre delar. Inga impregneringsmedel har tyvärr hittills visat sig hjälpa.

Missfärgande svampar på tryckimpregnerade och målade ytor

Rätt utförd tryckimpregnering (se sid 10), klarar av att skydda trä från rötskadeangrepp – vilket är tryckimpregneringens uppgift, men skyddar inte alltid mot vissa typer av missfärgande svampar.

Målade ytor kan också hemsökas av missfärgande svampar. Påväxten kan komma mycket snabbt efter en ommålning och orsaken kan vara att man inte fått underlaget helt rent innan ommålningen. Tidigare etablerade svampangrepp har fått möjlighet att växa vidare på den ommålade ytan.

Ibland kan mörka prickar synas på färginnehållet när en ny eller endast något använd färgburk öppnas. Lämna tillbaka burken så att leverantören får reda ut sakförhållandet.

Nytt “färskt” virke med påväxt av missfärgande svamp, som målas första gången, kan få missfärgning speciellt om virket inte är torrt. Svampen växer då till underifrån och tränger sedan igenom färgen.

Missfärgande svampar kan utgöras av såväl mögel- som blånadssvampar. Missfärgningen av vedytan orsakas ofta av svampmycel eller deras rikliga produktion av pigmenterade sporer i svart, grönt, etc. Den ytliga missfärgningen kan oftast avlägsnas på mekanisk väg eller genom noggrann rengöring av ytan.

Rengöring av impregnerat trä angripet av missfärgande svampar

  • Varmt vatten med “tvålmedel”
  • Sodalösning (½ kg kalcinerad soda till 10 liter vatten)Ammoniaklösning (1 liter koncentrerad ammoniak till 10 liter vatten)
  • Natriumhypokloritlösning (1 del natriumkhypoklorit till 4 delar vatten), tex Klorin eller liknande
  • Högtryckstvättning Prova alltid på en liten provyta, för att se vilken effekt behandlingen ger.

Hur man skyddar trä

Det bästa skyddet av trä mot biologiska skadegörare får man vid tryckimpregnering. Ytbehandling ger mycket dålig inträngning på djupet i veden, vilket endast resulterar i ett kortvarigt skydd. Genom att doppa veden i en lösning av träskyddsmedel kan man uppnå bättre inträngning än vid ytbehandling, särskilt om doppningen varar ett dygn eller längre.

Krav på träskyddsmedel

För att ett träskyddsmedel ska få användas vid industriell impregnering (tryckimpregnering) måste medlet vara registrerat med avseende på miljö- och hälsoaspekter av ECHA i enlighet med Biocidförordningen och/eller av Kemikalieinspektionen, Keml, och vara godkänt med avseende på effektiviteten av Nordiska Träskyddsrådet, i enlighet med NTR-systemet. Kontroll av tillverkningen utförs av kontrollorgan som godkänts av Nordiska Träskyddsrådet samt är ackrediterade för tredjepartskontroll.

Användarklasser

Användarklasserna beskriver fem olika principiella användningsområden eller miljöer för massivt trä och olika skivmaterial, där risken för angrepp av olika träförstörande organismer är olika. Användarklasserna förklaras i Tabell 1.

Avsikten med användarklasser är att ett för användningsområdet lämpligt träskydd lättare ska kunna preciseras. I de fall kemiskt träskydd blir aktuellt, ska detta preciseras enligt “inte mer träskydd än nödvändigt”.

Träskyddsklasser

Sedan slutet av 70-talet finns en nordisk branschstandard för tryckimpregnerat trä som ges ut av Nordiska Träskyddsrådet. Den omfattar flera olika träskyddsklasser, där de vanligaste träskyddsklasserna är NTR A och NTR AB. Se Tabell 1.

Standarden beskriver olika krav på inträngning av träskyddsmedel i splintveden samt upptagning av olika medel (mängd träskyddsmedel/ m3 splintved) för de olika klasserna (Tabell 2).

Europeiska standarder har framtagits som fastställer gällande provningsmetoder för godkännande av träskyddsmedlens effektivitet för de olika användningsklasserna som heter EN 599.

Inträngningsklasser

I Norden användes tidigare endast en standard för tryckimpregnering med ett enda träslag (furu). Under 1997 anpassades NTR till den gemensamma europeiska standarden för ett flertal olika träslag, som omfattar idag sex olika klasser för krav på inträngning se Tabell 2.

Godkända träskyddsmedel

I enlighet med svensk och nordisk standard är Nordiska Träskyddsrådet, NTR, det organ som godkänner träskyddsmedel ur effektivitetssynpunkt för användning enligt NTR-standard.

För användning enligt NTR gäller sedan många år tillbaka ett system med fältprovningar som baseras på EN599. Det omfattar flera provingsstandarder där minst 5 års provning i havsvatten resptive mark utgör minimikrav för fastställande av en upptagning (kg/m3 splintved). EN599 omfattar även regler för provning av träskyddsmedel ovan mark fastställts.

Revidering av provmaterial i fält sker regelbundet, och avvikelser från tidigare fastställda värden är vanligen skäl till korrigering av givna upptagningsvärden. NTR publicerar två gånger per år en förteckning över de för Norden godkända träskyddsmedlen med fastställda upptagningar. Godkännandelistan finns att ladda hem här:

https://www.nwpc.eu/index.php/nwpc-home/certificates/nwpc-certified-wood-preservatives/

För godkännande av biocidprodukter krävs ett giltig godkännande av ansvarig myndighet vilken i Sverige är Kemikalieinspektionen KemI som även förutsätter ett godkännande av den Europeiska kemikaliemyndigheten ECHA.

Historisk användning av träskyddsmedel

Sedan lång tid tillbaka har olika aktiva ämnen används i träskyddsmedel. Det har valts med avseende på effektivitet men har med tiden förbjudits av miljö eller hälsoskäl. Exempel på aktiva ämnen är:

Godkända medel

  • C (kopparbaserade medel)
  • Azoler (Medel innehållande tebukonazol och/eller propikonazol)
  • Kreosotolja (Stenkolsderivat)

Tidigare godkända medel

  • CCA (Medel innehållande koppar, krom, arsenik)
  • CCX = CC, CCB, CCP (Samlingsförkortning för medel innehållande koppar och krom, koppar, krom, bor samt koppar, krom, fosfor
  • C + PCP (Medel innehållande koppar och klorerade fenoler)
  • PCP (Medel innehållande pentaklorfenol)
  • Royal (Royalimpregnering med medel baserat på koppar och klorerade fenoler)
  • TBTO/TBTN (Medel innehållande tributyltennoxid/tributyltennaftenat)

Tidigare användes krom för att fixera medlen i veden. Även arsenik användes för att i förening med koppar förbättrar skyddet ytterligare mot rötsvampar.

Kreosotolja är en produkt från stenkolsindustrin, som använts för rötskydd i mer än 150 år men användningen är begränsad genom europeisk lagstifting och kan endast användas till infrastrukturprodukter som ledningsstolpar och slipers.

Medel innehållande koppar, krom och arsenik har industriellt använts i mer än 40 år men är förbjudet sedan 2004.

Tryckimpregneringsmetoder

Fullcell-metoden

Fullcell-metoden är den vanligaste tryckimpregneringsmetoden för vattenlösliga träskyddsmedel. Före impregneringen ska virket vara torrt (medelfuktkvot under 25 %). Under förvakuum (se Figur 18) evakueras nästan all luft från veden för att ge största möjliga utrymme för impregneringsvätskan, som pumpas in i autoklaven vid vakuumperiodens slut. Ett övertryck läggs på, varvid så mycket vätska som möjligt pressas in i veden. Ett eftervakuum är till för att minska dropp från virket när det tas ut ur cylindern. Upptagningen av träskyddsmedel blir vid fullcellimpregnering ca 600l impregneringslösning/m3 furusplint.

Lowry-metoden

Om man önskar minska mängden impregneringsvätska i veden och därmed underlätta torkningen av virket efter impregneringen, kan man använda sig av Lowry-metoden (se Figur 19). Metoden är inte så vanlig numera men har använts tidigare för ammoniakaliska kopparmedel och vissa oljelösliga träskyddsmedel.

Genom att inte lägga på något förvakuum, blir luften ihoppressad i veden under tryckperioden. När trycket sedan släpps, kommer den ihoppressade luften att driva ut en del av impregneringsvätskan från veden. Upptagningen blir drygt hälften mot fullcell-metodens. Virket kan komma att droppa lång tid efter impregneringen.

Rüping-metoden

Rüping-metoden används uteslutande vid impregnering med kreosotolja. Genom att lägga på ett förtryck (se Figur 20) byggs en luftkudde in i veden. När sedan trycket släpps efter oljetrycksfasen, kommer denna luftkudde att driva ut mer än hälften av den kreosotolja som tryckts in. Upptagningen styrs genom att reglera förhållandet mellan förtryck och oljetryck. Vanligen är upptagningen ca en tredjedel av värdet för fullcellmetoden.

Vakuumimpregnering

Vakuumimpregnering är anpassad för fönsterprofiler och oljelösliga träskyddsmedel. Vid impregneringen vill man begränsa upptagningen till 26-60 kg impregneringsolja/m3 impregnerad ved.

Till skillnad från de tidigare metoderna krävs här inte full inträngning i splintveden, utan endast 6 mm sidointrängning och 50 mm ändinträngning i splintveden. Metoden visas i Figur 21. Oljan sänds in i autoklaven vid förvakuumperiodens slut och nollställning sker därefter till atmosfärstryck. Därefter följer ett eftervakuum.

Figur 21. Vakuumimpregnering.

Fixering

Fixering när det gäller träskyddsmedel är förmågan att stanna kvar i veden samt att vattnet som de aktiva ämnena varit löst i avdunstar när virket torkar.

När tryckimpregnerat virke lämnar impregneringsverket ska fixeringsprocessen för träskyddsmedlet vara avslutad. Fixeringen är normalt avslutad efter tre dygn och virket måst vara dropprfritt.

Önskas leverans av torkat, impregnerat virke, måste detta klargöras i samband med upphandling och kontraktskrivning. Önskad leveransfuktkvot bör klart anges i en skriftlig affärsuppgörelse.

Rulla till toppen